att visa att jag gick att lita på.
Jag skickade det först när Claire sa att hon var villig att läsa det.
Sedan väntade jag.
Vårt nästa möte ägde rum på ett litet kafé.
Claire hade med sig en kalender.
Vi pratade om praktiska arrangemang, kom överens om att ta professionell hjälp med de formella frågorna och planerade ett försiktigt första möte som skulle passa tvillingarnas rutiner.
Det skulle inte bli några överraskningsbesök, inga löften som gavs i deras namn och inga krav på att de skulle kalla mig något de ännu inte förstod.
Första gången jag träffade dem var Ben mer intresserad av dragkedjan på min jacka än av mitt namn.
Alice frågade om jag kunde rita en buss.
Jag ritade en med sneda hjul, och hon rättade mig genast.
Claire satt i närheten.
Ingenting med den där helt vanliga eftermiddagen liknade det stora ögonblick jag hade föreställt mig.
Comments