Och jag var tacksam för det.
Jag började besöka barnen på de tider vi hade kommit överens om.
En gång hotade en försenad leverans att hålla mig kvar på jobbet.
Jag ringde en kollega och bad honom ta över.
Han klarade det alldeles utmärkt.
Jag kom till mötesplatsen tio minuter för tidigt och satt i bilen, förvånad över hur många år jag hade ägnat åt att tro att det var omöjligt att lämna jobbet i tid.
Månaderna gick.
Claire och jag blev aldrig ett par igen.
Däremot blev vi bättre på att prata med varandra.
Det visade sig kräva betydligt mer ansträngning än att ge stora löften.
Vissa samtal var obekväma.
Vissa planer behövde ändras.
Vi lärde oss att skriva ner överenskommelser, svara på meddelanden och fråga i stället för att anta.
Jag har fortfarande fotografiet från kuvertet stående på mitt skrivbord.
Bredvid det ligger en teckning av en buss
Comments